Återresan 2009

Här är berättelsen om vår återresa till Sinai hösten 2009, såsom den publicerades i Fredsbaskern. Den är skriven för att även läsare av den tidningen, som inte gjort tjänst i Sinai, ska försöka förstå

Ni kan också följa det hela på Youtube med det som filmades fram till vi blev arresterade
Det hittar ni på följande länkar

Film1:
https://www.youtube.com/watch?v=uT2VENQ-C0k

Film2:
https://www.youtube.com/watch?v=PxvPUe6B7rk

Film3:
https://www.youtube.com/watch?v=DPULgVjxqjU

Film4:
https://www.youtube.com/watch?v=iqvGYTi6p5Y

Film5:
https://www.youtube.com/watch?v=ktM8aIBFxgs

Film6:
https://www.youtube.com/watch?v=L6mP4uiYnfI






Tillbaka i Sinai-öknen efter drygt 30 år


Vad kunde vi vänta oss? Att, efter drygt 30 år, åka tillbaka till en plats som ligger i en annan del av världen kan man kanske inte vänta sig så mycket av. Vi har vårdat minnet av vår FN-tjänst, tiden i öknen och alla äventyr som vi var med om. Vi har genom åren tittat på gamla gulnade fotografier och i tankarna åkt tillbaka. För att åka tillbaka i verkligheten har alltid känts som en omöjlighet. Men vi var tre f.d. förstakompanister från 68M som bestämde oss för att ändå göra det, ovetande om vad vi skulle möta. Skulle det se likadant ut och skulle vi känna igen oss? Fanns det möjlighet att hitta de ställen där vi bodde? Skulle vi upptäcka några spår efter oss själva och de andra FN-kamrater som levde här nere på 70-talet?

Att vi överhuvudtaget kom på idén kan vi tacka internet och programmet Google Earth för. Jag hade installerat programmet redan hösten 2007 fast då var upplösningen på satellitbilderna över Sinai-öknen väldigt låg, men under vintern 2009 byttes bilderna ut och nu kunde man se allting klarare. Via kompaniets hemsida och vår senaste återträff märkte jag att några fler i gänget gått i samma tankar på att åka tillbaka och vi bestämde oss för att göra det. Vi som åkte var Erling Jernberg, Rolf Cronberg och jag och alla tre var mycket taggade.
Vi upptäckte på Google Earth att vägarna vi hade åkt på fanns kvar och att byggnaderna på Baluza och Camp Kung Karl fortfarande existerade. Men vi såg också att norra delen av vårt gamla område höll på att odlas upp, det gamla saltträsket hade blivit åkermark och en sötvattenkanal byggts genom öknen. Vi insåg snart att om vi vill hitta det Sinai som vi mindes, måste vi åka så snart som möjligt för öknen var på väg att försvinna.

Ismailia, som ligger vid Suez-kanalen, passade som bas för våra planerade dagsutflykter och vi kunde nå ökensidan av kanalen på en dryg halvtimme via den nybyggda Mobarak Peace Bridge. Redan när vi åkte över den gigantiska bron såg vi att saker hade hänt i öknen. Den f.d. grusvägen Qantara Road är idag en bred asfalterad landsväg som går genom gröna odlingar och är kantad av ny bebyggelse. Då vi passerat en checkpoint, där polisen efter att ha sett våra pass hälsade oss välkomna, närmade vi oss området där position 553 låg. Det tidigare så ändlösa ökenlandskap som vi mindes fanns inte längre, istället såg vi nybyggda hus och gårdar. Men mellan några nybyggen såg vi också bediuner med kameler vid palmbladshyddor och undrade stilla hur de kände sig när deras öken krympte.
Beduinbyn som legat bredvid vår huvudcamp Tre Kronor (Baluza) kallades allmänt för Tensta pga att beduinhyddorna, på vår tid, där var byggda av plåt istället för palmblad. Plåten kom från det närliggande flygfältets före detta byggnader. Tensta idag har vuxit avsevärt och har både trevåningshus, moskée och affärer. Vi var så begeistrade av det vi såg att vi passerade Camp Tre Kronor utan att ens märka det. När vi vände tillbaka så såg vi att campen såg likadan ut som på vår tid, om än vitmålade hus istället för sandfärgade.
Baluza är en numera en egyptisk militärförläggning men vi tvekade inte att svänga in framför grindarna och fråga vakten om det gick bra att kliva på. En officer anlände snart och förklarade att det gick tyvärr inte alls, trots att han förstod att vi varit där för över 30 år sedan, och han bad oss genast lämna stället. När vi skulle vända bilen för att åka därifrån stannade två större bilar framför oss och ut kom ett gäng högre officerare, där vi tippade att den som gick först måste ha varit minst överste, kanske t.o.m. general. Vi förstod att de givetvis inte kunde ha släppt in oss i ett sådant läge och funderade efteråt på om chansen funnits ifall de inte fått finbesök.

När vi svängde ner på Supply Road blev vi prejade av en bil med en kille som hoppar ut och börjar tala arabiska med oss. Med de få engelska ord han fick ur sig förstod vi att han ville veta var vi gjorde där men han fattade aldrig vad vi svarade, hur mycket vi än försökte. Och vi har aldrig kunnat tala tillräckligt med arabiska för att få någon att begripa att vi var tre gamla f.d. FN-soldater på återbesök. Istället började han nervöst att ringa på sin mobiltelefon och propsade på att vi skulle vänta. När han fick svar lämnade han över luren till mig och en röst som talade bra engelska frågade efter vår avsikt med besöket. Jag förklarade så gott jag kunde och han sa okej, men det hade samlats fler runt omkring oss och alla hade en ovilja att låta oss åka därifrån. En kille bjöd in oss på kaffe i hans hus och första reaktionen var att åka vidare men vi tackade ja för att visa god vilja. Kaffestunden var trevlig och vi satte oss i bilen efter en halvtimme.

Det var inte utan hjärtklappning vi åkte nerför Supply Road, vägen som gick genom hela öknen via alla de dåvarande ländernas bataljoner ner till Röda Havet. Visserligen var vägen även här kantad av nybyggda hus och odlingar, men vi kände igen de gamla oaserna som vi alltid åkte i genom för 30 år sedan. Vi spanade efter det gamla vattentornet som tidigare stått längs vägen men inte ett spår efter det. Vattnet hade kommit från Israel och, via vattentornet och miltals med pipelines, gav oss möjlighet att duscha och släcka törsten men när FN lämnade zonen, så ströps antagligen tillflödet och tornet monterades ner.

Efter en dryg halvtimme kom vi till Dodge Hill, den sista höjden innan Camp Sinai, och först här så kunde vi se ut över en orörd öken. Den enda skillnaden var att Dodge Hill nu var obebott, de beduiner som tidigare bott här hade flyttat någon annanstans. Vilken syn, helt fantastiskt! I fjärran låg oasen bredvid vår gamla skjutbana och den såg precis likadan ut som tidigare. Jag tittade mot nordväst och där låg fortfarande sanddynen som var stort som ett berg, sanddyner flyttar tydligen inte på sig med någon större hastighet. Vi tog ett foto på oss själva med dalen och ökenlandskapet som fond och kände att: äntligen är vi framme vid det första målet på resan.

Vi åkte ner till avtagsvägen där checkpointen låg och svängde västerut in på campområdet. Det första vi såg var den taggtråden som omgärdade hela campen och på en del ställen har vind, väder och rost ätit upp de övre taggtrådsbågarna och bara små stumpar stack upp i raka led.
Det nästa vi såg var ett betongplatta och där parkerade vi. Kökets gamla betonggolv låg alldeles öppet och från den punkten kunde vi överblicka och orientera oss var allt annat tidigare hade legat. Strax bredvid hittade vi plintarna till sambandscentralen och de låg i fina raden orörda sedan 30 år tillbaka.
Känslan av att stå på denna plats var helt omtumlande, hjärtat pulserade och tankarna for genom skallen. Det FANNS faktiskt spår efter campen, detta som vi hade varit oroliga för att inte finna.
Vad vi också såg var att det på marken och vägen var fullt med tomhylsor och jag mindes Melanders historia om deras sista natt på campen på 74M. Då hade de varit tvungna att skjuta automateld i luften för att jaga bort de beduiner som försökt att råna den sista lastbilen som skulle utgå från campen innan överlämnandet till Egyptiska militären. Och där låg alla tomhylsorna kvar. En märklig syn.
Cronberg stoppade en tomhylsa i fickan som sedan skulle ge honom en massa problem vid security-checken på hemresan.

Vi gick över vägen mot den plats där duscharna då legat och där kom en betongplatta i dagen med några bokstäver som nästan lyste klart: 68M. Fyra par med initialer ihop med bokstäverna 68M var beviset! Vi har varit här. Det kändes fånigt att bli så sentimental, men hela denna resans mål var att hitta just dessa lämningar. Jag hade visserligen ett minne av det bara gjöts en grund under vår tid och det var till förrådet vid mässen som låg ca 30-40 meter därifrån.

Vi fortsatte över sanden mot mässen där marken var full av glassplitter och sönderslagna eternitplattor. Vi kunde inte riktigt förstå varför? Jag mindes inte att vi hade haft någon eternit över huvudtaget, men mässen byggdes om efter vi hade varit där så det måste ha kommit till senare. Jag såg däremot inget av betonggrunden till förrådet. Kan ökenstormar få betonggrunder att glida på sand? Märkligt.
En putsad tegelbyggnad med sönderslagna väggar stack ur marken och vi gick närmare. Först när vi kom fram insåg att det var hundgruppens hundgård. Att väggarna delvist var raserade tror vi beror på att luftkonditioneringens vattenrör (hundarnas gårdshus hade air condition) gick genom densamma och att beduinerna, eller andra, knackat ner väggarna för att få loss rören.
Vi fortsatte förbi där mek-tältet stått och här hittade vi en tältbit som stack upp ur sanden. Den plockade vi med oss.
Plintarna för trossens prefab-hus låg kvar och vi undrade varför inga hade tagit plintarna till husen. Allting annat hade plundrats så varför inte ta dessa, de skulle ha kunna använts till nya hus eller annat, men vi var givetvis glada för att de ligger kvar.
Vi såg även rester efter campplutonens grillhörna men inte ett spår efter var tälten hade stått.
På väg mot infogruppens gamla tillhåll ser vi en bil svänga in på vägen i hög fart och ur steg tre militärer och två civila män. Onda aningar besannades snabbt då de talade om att vi inte fick vara där. Vi försökte förklara att några skyltar om besöksförbud inte fanns någonstans under vägen och att svenska ambassaden i Kairo intygat att Sinai var fritt. För ett ögonblick så såg det ut som om militärerna tyckte det var OK men en dem, en civilklädd Tony Curtis-lik kille med svarta glasögon, propsade på att vi skulle åka därifrån.

Redan 11.30 så fick det lustfyllda besöket på Camp Sinai ett mycket olustigt slut. Jag fick sätta mig i deras bil och en av deras killar satte sig i vår bil. I hög fart åkte ut ur öknen via Hemingway Road och passerade gamla positionen 555 som vi också tänkt att titta närmare på. Vi togs till en militärförläggning i Qantara där vi förhördes av militären som också tittade på de foton och bilder vi tagit och gick i genom de kartor, med utritade väger, som låg i bilen. Vi bemöttes mycket trevligt och de förstod vår förklaring till varför vi var där. Vid 15.00 så var militärerna klara med oss och sa tack och adjö.
"Tony Curtis" var däremot inte färdig med oss utan vi fick följa med till ett välbevakat hus i Ismailia för att stängas in i ett rum med beväpnad vakt utanför. Inget besked om vad som skulle hända gavs och vi bad att få kontakta svenska ambassaden. De tog ingen notis om detta så vi tog våra mobiltelefoner och försökte ringa själva. Ambassaden svarade inte, ej heller på det jourtelefonnummer som telefonsvararen gav. Frustrationen växte än mer när de kom in och tog våra telefoner ifrån oss.
Vi gick i genom vad som hade hänt under dagen och förstod att någon av de vi mötte i Tensta hade trott att vi var inkräktare eller eventuella spioner och larmat militären. Kanske rent av han som jag talade med i telefonen. Ingen annan hade reagerat negativt, inte checkpointen på Qantara Road, inte Baluza-militären (mer än att vi störde besöket av deras höga chefer) så vi började ana att vi arresterades bara för att de ville djävlas. De kunde ju inte, efter att ha åkt den långa vägen ut till öknen, släppa oss utan rapporteringen om tillfångatagandet var nog bra för visa att de gjorde något över huvudtaget. I huset vi var inlåsta i verkade det inte hända så mycket annat. Vi gissade oss till att vi hade hamnat hos den egyptiska motsvarigheten till militära säkerhetstjänsten, men var inte riktigt säkra.
Det kändes väldigt tråkigt att ha blivit frihetsberövade men vi höll humöret uppe med att berätta gamla minnen, och hade bara platsen och situationen varit annorlunda hade vi sett denna kväll som fantastisk trevlig.
Inget hände förrän 21.00 när Jernberg togs in på förhör på en kvart under väldigt avslappade former. Han berättade än en gång om vår avsikt med besöket och frågade förhörsledaren (en annan kille, då Tony Curtis hade stuckit) om det verkligen var förbjudet att vara i den gamla zonen och fick svaret nej. Men de lät oss inte gå.
Humöret hade varit på topp men senare under kvällen blev vi mer och mer oroliga för att vi skulle få stanna här länge. När Cronberg bad att få gå på toaletten blev han anvisad ner i källarvåningen som var en helt annan miljö än det enkla men förhållandevis trevliga rummet vi satt i. Vakten öppnade en låst gallergrind och i halvdunklet kunde Rolf se en korridor med celler på sidorna under de fuktiga källarvalven. Toaletten låg i ändan av korridoren och där var det i stort helmörkt. Smuts och skit överallt och stanken av avföring var olidlig.
Vi var glada att vi inte behövde sitta nere i någon av cellerna men humöret sjönk och vi började tänka på våra anhöriga som förväntat sig att vi skulle hört av oss under eftermiddagen då vi kommit tillbaka. Vi började få onda aningar om att kanske hållas kvar i flera dagar men vi antog till slut att ett dygn i ofrihet var att vänta. Skulle de också föra in oss i register över oönskade utlänningar och grusa eventuella framtida visumansökningar, Egypten är ju ett av svenskarnas populära semestermål? Ovissheten var det värsta.
Först 00.30 släpptes vi efter att fått tillbaka vår beslagtagna utrustning. Alla bilder och filmer vi tagit fanns kvar orörda, vilket var glädjande, men däremot var det skador på våra kameror. De hade varit minst sagt oförsiktiga med utrustningen och vi fick allt tillbaka liggande i plastkassar. När vi gick skakade vi hand med killen som lät oss gå och tackade för besöket. Det var ingen idé att bråka.
Väl tillbaka på hotellet kunde vi kontakta anhöriga och.vi hann också med två Stella innan vi stupade i säng.

För att inte riskera liknande behandling igen så lade vi ner planerna på ett nytt besök i öknen dagen efter, vi fick ju ändå hela 20 minuter på Camp Sinai. I stället spenderade vi fredagen med att titta lite på Ismailia och ligga vid hotellets pool.
Vi tittade på avstånd på gamla El Gala (där Canlog, Pollog och Austair varit förlagda) från utsidan men var för skraja att komma allt för nära, vi hade fått en viss negativ inställning mot egyptiska militärer.



Håkan (Mäss-) Olsson
1 Coy, 68M



(Långt efter denna artikeln var skriven var både jag och de andra klara på att vi var lite vilse angående betongplattan med initialerna. Det var ju förrådet till mässen som byggdes under vår tid och den låg där den skulle. Det var vi som var felplacerade)


.

Tredje dagen inna hemfärd spenderade vi i Kairo med besök vid pyramiderna. Även här var det annorlunda då området var inringat och vi var tvungna att erlägga entréavgift.

 

Tillbaka upp