Börjes minnen från Pakistan



Börje Berg, 1:a kompaniets representant i Kinna, var med om en spännande resa till Pakistan 1997 som han gärna delar med sig av. Läs och njut!






En liten rapport från Pakistanresan
Samarbetspartner på plats
BLLF Bounded labour front liberation
(Skuldslavarnas befrielsefront)


Syftet med den här resan är att hjälpa BLLF att starta en demokratiprocess så att dom i sin tur kan jobba med att få bort skuldslaveriet. Vilket i sig är förbjudet men funkar inte. Uppdraget utförs genom LO-TCO Biståndsnämnd och SIDA. Alltså ett FN-organ. Någon på biståndsnämnden hade hört talas om att jag hade gjort FN-tjänst. Tog kontakt med Industrifacket vilket jag var anslutet till. Ringde mig på jobbet tre veckor före avfärd, så det var snabba ryck om jag skulle med. Förhandling hemma först, sedan arbetsgivare och så var det klart.
Detta är ingen redogörelse som vi lämnade till SIDA. Den är strikt. Detta är mina upplevelser och tankar kring ett möte med en annan del av världen. Så ta berättelsen med en turist ögon och lite allvar.
En liten länk om någon är intresserad.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Pakistan

Personer som är med i berättelsen:
Ulla Johansson, Kungälv (Pakistanveteran)
Sven-Olov Dväring, Ombudsman Stockholm (Svenne)
Börje Berg, Kinna
Monica Hallberg, Asienansvarig LO-TCO (Elaka kärringen)
Hashim Lobe, Singapore Demokratiansvarig i projektet

Kommittén som vi jobbade med:
Mir Saftar Ali Talpur (Mir)
Sahida Rasool (Madame)
Ayob Baluch
Samt ett par miljoner till som jag inte minns namnen på

1997-09-14
Klockan väcker mig 04.30 söndagsmorgon. Först frukost, sen iväg till Landvetter.
Ulla redan där. Träffar hennes särbo Roger, säger hejdå till honom, och drar vidare till avresehallen.
Ulla bjuder på en kopp Kaffe, själv tar hon en gammeldansk.
Planet lyfter 07.35. Hyfsat väder, bra käk. Försöker sova lite, men Ulla bara pratar på.
Beror nog på att det är förbjudet att röka på SAS sen den 1 September.
Landar i Frankfurt 09.05. Där skall vi träffa Svenne.
Ulla går iväg för att kolla vilken Gate vi skall åka från. Kommer tillbaka med Svenne.
Lite tid över, så vi tar en stor Öl. Svenne bjuder. Måste vara hans tur, för Ulla bjöd ju på Landvetter.
Avgång 11.30. God öl förresten. Ett jätteplan. Går lugnt och fint, bra käk, sover lite, för nu har ju Ulla någon annan att prata med.
Mellanlandning i Rom för att byta lite resenärer. Nu märks det vart vi är på väg, för nu kommer lakansfolket ombord.
50 minuter på plattan, sen iväg mot Abu Dabi. Fem och en halv timmes flygresa.
Bra käk igen. Vilar, läser lite om Pakistan och BLLF. Förberedelserna har väl inte varit dom bästa, med tanke på att jag kom in så sent i projektet som i augusti.
Tack Ulla för all information du skickat, så jag hade lite lektyr på resan.
Landar i Abu Dabi efter en magnifik resa.
Vilken ankomsthall. En jättesvamp i mosaik som sträcker sig från första till andra våningen för att sedan smälta in i taket. Fantastiskt.
Nu är det min tur att bjuda på öl. Tur dom hade små burkar, det blir billigast så. Nä, jag bjöd på två.
Här var det lite längre väntan, så vi passade på att köpa lite destillerade drycker. Billigt.

1997-09-15
Nu drar vi mot Karachi. Klockan är 01.30. Det är alltså måndag. Börjar bli lite mör i baken av allt sittande. Har inte heller andats uteluft sen jag gick in på i Landvetter.
Det skall bli skönt att komma ut i Karachi och känna på morgonbrisen. Underbara tanke.
Vi landar 06.00. Oj vad varmt det var i transportgången in till transithallen. Måste vara fel på ventilationen.
Nu skall vi tag på bagaget. Plötsligt dyker det upp 8 miljoner killar som vill hjälpa till med bagaget.
Vi köper en som ser alert ut. (Sahib). Duktig kille, fixar allt.
Vårt plan till Lahore avgår 12.00, så Sahib och Ulla går iväg för att försöka boka om till ett tidigare flyg. Svenne och jag går ut för att vänta. NU, ÄNTLIGEN, UTELUFT. Nä, det var bättre inomhus. Vilken hetta. Det var inget fel på ventilationen. Satan vad varmt det var.
Okej. Man vänjer sig, tänkte jag.
Så kom då Ulla och Sahib tillbaka, men bara för att ta med sig Svenne. Han har ju hand om kassan, och det kostar att boka om.
Så stod jag då själv utanför transithallen med nio kollin på en överlastad vagn. Jag tror det var ett par hundra som ville tjäna en slant på att hjälpa. Förstår dom, men sa på ren svenska, no thanks.
Efter en evighet av minuter kommer dom tillbaka. Nä, det var bara Sahib. Va nu då. Ska han ta vagnen och lämna mig ensam i Pakistan. Nä, jag släpper inte vagnen, även om vi köpt Sahib.
Till slut förstod jag. Vi betalar, han kör, dessutom var han tvungen att muta två vakter för att åka hiss en våning. Duktigt gjort.
Planet går 08.00. Funderar på vad det blir för skraltigt inrikesflyg. (Fördomar). Döm om min förvåning när vi kliver ombord på ett Jumbojet. Vilket plan. Har aldrig sett ett sådant tidigare. Dä va stort.
Två timmars resa. Sov lite, åt mycket.
Äntligen framme. Klockan är tio lokal tid, så resan hit tog alltså 23 och en ½ timma. Usch.
Nu är vi i världens ände tänkte jag. 800 grader varmt, alltså ännu varmare än i Karachi. Grusgång in till bagagebandet. Halvtaskigt ljus, ingen ventilation. Vi löste dessa petitesser också. JAG fick hämta vagn, JAG fick plocka på väskorna, JAG fick köra vagnen ut i folkvimlet. Här kom det minsann ingen och hjälpte oss.
Dom är fler på flygplatsen än hemma i Kinna. En välkomstkommitté som hade varit nog för Kungen. Blommor får vi. Leenden så vita, handskakning, presentation. Hörde en massa namn, kom inte ihåg ett enda. Inpackning i en minibuss för 12 personer. Chaufför Kramas, Mir, Hira och son, Ulla, Svenne, jag och allt bagage. Det var fullt, det kanske var ett par till, vet inte, men trångt var det.
Äntligen, en kort bilresa. Ulla sa att det är ungefär en ½ mil. Vad då kort bilresa. Det var 5-6 kilometer men vilket skådespel. Helt otänkbart för en svensk.
Bilar, bussar, lastbilar, motorcyklar, mopeder, cyklar, rickshaws, åsnor, vattenbufflar, hästar, kameler och en herrans massa folk som sprang hit och dit. Ett rent under att det finns så mycket folk kvar i stan. Ingen ihjälkörd, inte ens påkörd. Sagolik chaufför. Bra, Kramas!
Sicken smog det låg över stan. Man såg inte toppen av höghusen och då var det inte mer än tio våningar.
Till slut kom vi fram till hotellet. En och en halv timma tog det. Svettigt.
Falettis heter hotellet. Inskrivning i en liggare som är 2 meter bred. Det tog en kvart. Fick nyckel och eskort av en äldre herre upp till rummet.
Bra service. Han sträckte fram handen, så jag hälsade. Han tittade lite konstigt på mig, men efter en kvart gick han, ruskade på huvudet och sa något oförståeligt på Urdu. (Officiellt språk). Inte visste jag att han ville ha betalt för att visa rummet.
Ulla lärde mig några enkla knep. Tack. Rummet ja. Det var som att komma in i en stor trerumslägenhet. Cirka 20 grader varmt. AC. Kylskåp med plats för destillerade drycker.
Två torbos i taket för att sprida runt luften. Två meter i diameter. Fläktvingarna helt i stål. Om en lossnar, blir det träfrack hem, jag lovar.


Detta lite om hur vi kom till Lahore i Pakistan. Nu följer en berättelse om vad vi kom hit för.


Efter dusch och välbehövlig vila blir jag brutalt väckt av Svenne. Han påstår att han knackat på en bra stund, sedan känt på dörren och upptäckt att den inte var låst. Öppnat och ropat mitt namn. Inget svar. Går fram och ruskar i mig. Äntligen vaknar jag. Hur vågar du sova utan att låsa dörren, frågar han? Enkel förklaring. Du hade ju inte kunnat väckt mig annars.
Nu är det dags för en rundtur med BLLF. Vi gick. Först till Teachers Traning Centre (TTC). Där träffade vi Mir som är Vice Ordförande i BLLF. (Ordförande bor i Sverige p.g.a. att det är ett pris på hans huvud från olika håll i Pakistan). Tydligen är han för bra).
Därefter till Campus, som är ett utbildningscenter. Vidare till First Office, som är den officiella adressen idag. Ett litet kontor, men det fungerar.
Sen en liten rundtur med Kramas i bussen. Köpte billigt och dyrt vatten. Ulla ställde till en scen så att halva personalen kom och redde ut det. Köp inte importerat vatten, det är dyrare än Coke.
Hem till hotellet, lastar in, går och käkar i hotellrestaurangen. Bra käk. Tidigt i säng, för vi skall göra några besök på landsbygden i morgon. Jo, det glömde jag. Vi träffade en massa BLLF-folk. Till slut visste jag inte vem jag hälsat på eller vad dom hette. Somnar som en klubbad oxe.

97-09-16
Ulla och Svenne lovar att väcka mig klockan 07.00, för dom har reseur med sig.
Vaknar 06.00. för tidningen kommer. Bra service. Läser en stund. Nä, det var inte Borås Tidning. Det gick bra ändå. Duschar och gör mig klar för frukost. Ingen väckning. Båda trodde att den andre skulle göra det. Tur man är morgonpigg, för plötsligt står dom utanför min dörr och undrar om jag skall med och äta. ÄTA. Dom petade lite på det rostade brödet, sen röka dom, så jag fick 4 toast extra. Det var bra för jag är hungrig på morgonen.
Bilen kom. En jeep idag, för vi skall ut på vischan. Ny driver också. Först till ett ställe som heter Langiavalla. Där finns ett tegelbruk. Där bedrivs också en skola för barn. Dom är mellan 6-13 år. Tydligen var besöket annonserat, för det var väldigt välordnat, sa Ulla.
Dom sjöng och läste för oss. Mycket duktiga. Förstår att utbildningen går framåt. En typ av föräldrakooperativ, med hjälp av BLLF. Med tanke på att analfetismen är så stor, är ju det här det enda sättet att agera på, när regeringen inte gör något. Fattiga får alltså inte gå i skola.
Skolan hölls utomhus på en liten inhägnad. Ja, just på, för dom skrev med krita på stenbeläggningen. Smart, fast inte så bra när det regnar, men då var dom lediga.
Det fanns två rum som kunde användas vid uselt väder, men bara om ägaren tillät.
Tegelbruket var inte i drift för tillfället. Det hade regnat för mycket senaste tiden. Vi blev bjudna på te och kakor i ett hus mittemot. Fyra meter mellan husen, däremellan låg det fyra äldre män på några sängar. Ett flertal hundar, en häst, en åsna och en vattenbuffel som man var tvungen att runda för att komma in. Fascinerande.
Handslag, kramar, barn och vuxna säger hej då, för nu går det vidare mot nya trevliga mål.
Vi skall till Kasur för att titta på Garverierna. Vägen dit är inget för dagens rallyförare.
Gropar, hål, gupp, åsnor, vattenbufflar, kor, getter, hästar och hur mycket folk som helst.
Bara resan dit var en upplevelse. Mitt på en lång raksträcka var det en sleeping policeman.
(sänkafartengupp). Om man passerar den i 70 kilometer, kan jag garantera att röven sitter kvar i nacken en bra stund. AJ.
Passerar några mindre byar som liknar världens misär. Stackars folk som måste leva i detta.
Så närmar vi oss då (lukt) förlåt Kasur. Redan flera km. utanför staden börjar doften av garveri. Den som känt lukten av svenskt garveri vet att det luktar, men här stank det.
Närmar oss garverierna.
Sakta kör vi förbi för att försöka se något, men jag tror dom var förvarnade om att vi skulle komma. Alla portar stängda, antagligen för att vi inte skulle få se barnarbete. Några barn på gatan som hade olika färg på kroppen. Troligtvis efter färgningen av skinnen.
Plötsligt dunkar det till i bilen. En åsneförare som inte lyckades få stopp på ekipaget. Blött och lerigt efter regnat gör att en fullastad kärra med blöta skinn trycker på framåt om det är lite nedför. Åsnan smäller i huvudet i framskärmen. Sicken bula. I skärmen alltså. Drivern blir vansinnig, hoppar ur bilen och skäller ut pojken. Han blev livrädd, men vi lugnade och sa att vi tar på oss skadan. Kan inte kosta så mycket. Stackars pojk, han kunde ju inte veta att vi skulle komma just idag.
Utanför garverierna har dom byggt murade diken för att kunna transportera bort slaktavfall, kemikalier och diverse andra gifter. Inte konstigt att det luktar. Denna värme och inälvor från diverse djur gör hela stan till en stinkande sophög. Allt detta transporteras ut till konstgjorda sjöar, där det tränger ner i grundvattnet. Måste vara förenat med livsfara att dricka vatten från kran. Man måste se det, känna lukten för att förstå hur illa det är. Skall detta vara nödvändigt för att vi skall kunna köpa lite billigare kläder. NÄ.
Efter en stund säger drivern att det dags att åka hem, men först skall vill han ha mat. Ja, inte här i alla fall, tänkte jag. Jojomensan, han hittade ett ställe som såg motbjudande ut. Åt kyckling igen. Ingen höjdare i denna stund. Allt vi sett hade satt sina spår i oss, så hemresan gick under tystnad.
Tillbaka i Lahore gjorde vi ett besök på TTC För att prata med Mir om kommande möten.
På kvällen gick vi till en kineskrog. Kyckling igen, men denna gång var den riktigt smaklig.
I säng 22.30. Klubbad oxe igen.

97-09-17
Inget speciellt idag. Skulle ha åkt till textildistriktet, men han som är ledare för BLLF där, var på annat håll, så det blev inställt. Fixade flygbiljetten hem. Köpte vinglas i alabaster. 85 kronor för 6 st. En sidenslips till mig. Så nu är det bara sambon kvar att köpa till. Svårt Tror inte hon vill ha en vattenbuffel, det räcker nog med den buffel hon har.
Köpte även en Shawa Kamich till mig. Det är nationaldräkten. Långskjorta och byxor. Även kallat lakan.
På kvällen gick vi på fin restaurang. Det var flott för där kostade maten 30 kronor. Jag hade krängt på mig dom där konstiga kläderna för att likna en pakistanier. Trodde jag skulle få maten billigare. Dom förstod att jag inte var inhemsk, eftersom jag inte kliade mig i skrevet hela tiden. Konstig vana dom har. Obekvämt och alldeles för mycket tyg för pengarna. Nä, tacka vet jag shorts och t-shirt. Men enligt islam har man tät klädsel, så dä så.
Åt kyckling igen. Nu undrar ni nog om jag är kycklingälskare. Nä, men det är stört omöjligt att få vanligt kött. Dessutom är grisen oren enligt tron, och nötkreatur har man i jordbruket.
I natt anländer Monica Hallberg. Ulla åker och möter på flygplatsen.
I säng 23.00 Oxe igen.

97-09-18
Frukost 09.00. Mycket bröd igen. Dom äter som moskitos. Sitter och slappar lite, för vi väntar på att Monica skall orka ur sängen. Vi har bestämt möte med en tolk kl.10.00. Han var rekommenderad av Svenska Konsulatet, så han måste vara bra.
Han kom, han var döv, och kunde knappt ingen engelska. Nä, det var inget för oss. Vi tackade för att han hade offrat sin dyrbara tid, och lovade höra av oss vid 20-tiden. Han kunde ju inte rå för att han var rekommenderad. Vi ringde, men hans telefon var avstängd. En kompis till honom ringde och sa att han inte kunde ta jobbet. Bra, då slapp vi säga det.
Svenne ringde Svenska Ambassaden istället och bad dom skicka en proffesionell tolk.
Det skulle komma en vid 3-tiden. Det betyder allt från 5-tiden till nästa vecka. Inte samma stuk som hemma vad det gäller tider. 14.45. ringer hon från bilen och meddelar att hon är lite sen på grund av trafiken. Fantastiskt, en människa som meddelar sig. Måste vara ganska ensam om det i Pakistan.
Det visade sig senare att hon har en syster som bor i Sverige. Heja syster, du har lärt ut något.
Ulla och jag var medbjudna på en demonstration vid Minaret Pakistan. Så Monica och Svenne fick ta hand om tolken.
Nu återkommer jag till den där minibussen som var och hämtade oss på flygplatsen.
Det var fullt när vi lämnade hotellet, sen tog vi upp ett antal på vägen. När vi kom fram gick jag ur bussen först, bara för att räkna hur många vi var. 27 stycken i en buss för 12. Otroligt!
Sicken flock. Sen gick vi fram till Minareten. Ungefär 1500 personer var där och alla visste nog att vi skulle komma. Alla skulle hälsa. Sicken röra. Vart jag gick följde dom efter. (Jag är nog ganska snygg i alla fall). Efter en halvtimma skulle vi bilda led och gå runt Minareten.
Sen samlades vi för att höra på lite tal av BLLF:s folk. Polisen kom och bevakade det hela, men gjorde inget för att störa demonstrationen. Det hela var över på en och en halv timma.
Meningen var att vi skulle marschera tillbaka till High Court, men polisen sa nej. Tur det för det hade vi inte orkat i 40 graders värme. När vi skulle åka tillbaka till Hotellet gick inte bussen att starta. Vi var bara 19 personer nu. Drivern ropar till några lakan att dom skall pötta igång bussen, och se, det gick bra utan att vi gick ur.
Tillbaka till hotellet för en sen lunch. Monica och Svenne sitter och gottar sig. Dom var jättenöja med tolken. 5000 rupies/dag (1000 kr.). Normalpris för en bra tolk.
Ulla fortfarande misstänksam. Känner på sig att hon skall backa ur. Hoppas hon har fel.
Upp på mitt rum för att förbereda morgondagens kommittémöte. Sitter ganska många timmar för att vara samspelta. Plötsligt blir jag hungrig. Bara jag. Ingen tycker synd om mig. Kl. 22.00 säger Monica, vi kanske skulle ta oss en bit mat. Jag hör inget. Svältdöden har något konstigt samband med hörseln. Nu ropar dom MAT. Jag står redan vid dörren och undrar om dom skall med. I kväll provar vi Holiday Inn. Äter kebab, stark, men god. Det var säkert kyckling det också.
I säng 24.00. Halvoxe.

97-09-19
Vaknar ½7. Har bestämt att vi skall äta frukost 9. Läser tidningen, lite rapporter samt går igenom dagordningen inför mötet med BLLF. Försöker räta ut lite frågetecken från igår. Äntligen. MAT.
Klockan blir 10. Nu börjar mötet, men var är dom. Ja, så kommer då Mir, bara en kvart försenad. Kl. 11 kommer det nån som heter Ashraf. Han skall väl inte vara med.
Jodå. Vi småpratar lite, vill inte starta mötet förrän alla är där. Alla kommer inte, så vi flyttar mötet till i morron kl. 11.
Tittar på deras verksamhetsberättelse och räkenskaper. Ser bra ut. Reder ut vissa oklarheter i ekonomin med Ashraf. Kom senare underfund med att han är kassör i föreningen. Det nämns ett namn som jag inte känner igen, Britt-Marie Klang. Hon har tydligen ett konto på någon bank i Lahore. De pengar som finns på kontot vet man egentligen vilken organisation som står bakom eller hur dom skall redovisas.
Verkar det rörigt. Tyckte jag också. Först en massa konstiga namn, sen ett svenskt. Det reder nog ut sig skall ni se.
Vi avslutar sittningen kl. 12. Äter lunch på hotellet. I eftermiddag är vi medbjudna på en presskonferens ang. gårdagens demonstration.
Jag går ut på parkeringen, vad ser jag där.
Döm om min förvåning. 5 BMW motorcyklar. 3 tyskreggade, 1 sväjtisker och 1 engelsk. Sicka resa. 1000 mil för att komma till Pakistan. 2 månaders körning. Jag som tyckte det var långt att flyga. Dom behövde verkligen en dusch efter körning genom en av världens hetaste öknar. Fy faÖ. va skitiga dom var. Dom trodde nog inte jag var riktig klok. Lite rätt hade dom nog. För jag frågade om dom inte hittade nån camping.
Dagen efter skulle dom fortsätta mot Indien, sedan till Thailand och ev. till Australien. Lycka till i värmen. Strongt gjort. Förresten, det glömde jag nämna, det var 3 killar och 2 tjejer.
Iväg till presskonferensen. Allting är lite sent här. Akademiska kvartar kan vara i dagar.
Har aldrig varit på presskonferens tidigare, men tror denna var normal. Dom verkade ganska ointresserade. Kan bero på läget i landet. Man skriver inte vad man vill i det här landet.
När det blev the och kaka blev dom riktiga murvlar. Gratis.
Tillbaka till hotellet. Svenne och jag tar itu med våra dagböcker. Monica och Ulla skall ut och handla. Madame (Sahida) ringer och säger att hon vill träffa oss kl. 20. Monica kan inte vara med för hon skall möta Hashim Lobe på flygplatsen. Madame kom 21.15, Lobe kom inte alls.
Ja, han är ju asiat han med, men från Singapore. Vi börjar vänja oss. Vi sa bara jasså.
Monica kom tillbaka tidigt, så hon hann träffa Madame också. Vi reder ut en del om den inre blödningen. Tyvärr finns det en sådan.
Svenne och jag börjar bli hungriga. Ulla och Monica är inte hungriga. Vi bestämmer oss för kineskrogen ifall dom ångrar sig. Jag är trött på kyckling i alla former. På väg till kinesen ändrar vi oss och går till Pizza Hut. Fantastisk Lasagne och bra service.
Tillbaka till hotellet. Sätter oss på Svennes rum och spånar om morgondagen.
Fem minuter efter kommer Ulla och Monica instormandes och undrar var vi varit.
Pizza Hut, sa vi.
Skitstövlar, sa dom.
Nä, Lasagne, sa vi.
Ni skulle ju till Kinesen och där har vi varit, sa dom.
Ja, Ja. Fruntimmer. Dom sa ju att dom inte var hungriga.
Ilskan lägger sig och vi pratar ihop oss om morgondagen.
I säng 00.30, efter en behövlig dusch.
Oxe igen.

1997-09-20
Vaknar 7. Hämtar tidningen. Inget om gårdagens presskonferens. Dåligt. Duschar, väntar på frukost. Hashim Lobe redan i matsalen. Trevlig Singaporist. Snackar om vad som hänt. Ulla frågade vad en Top Less kostar i Singapore. Vi redde ut det hela. Hon menade en Lap Top. (Fast jag undrar fortfarande vad toppless kostar). Klockan är 10. Vi börjar vänta på kommittéledamöterna. 5 min. över och alla på plats. Imponerande. En sjuk. Godkänns. Först ett litet förmaningstal av Monica. Sen kommer vi överens om att Mir skriver protokoll på Urdu, så fixar vi översättning hemma. Svenne drar överenskommelsen mellan Industrifacket och BLLF. Verkar som dom förstår. Vi tittar i pärmarna som Monica släpat med. Hon förklarar det där med tummen på registret. Dom har tydligen inte samma storlek på tumme som Monica. Jag hjälpte Zahida att hitta rätt med tummen. Skaplig tumme. Mir har så mycket annat att göra, så jag undrar om han hänger med. Ju längre tiden går desto gladare blir dom. Dom vet att vi skall lämna över biståndspangar.
Sen drar vi överenskommelsen i annex 2. Prioritering av kontaktnätet. Undrar om dom vet vilka telefoner som funkar. This number, no number, five, eleven. Nä. Märks att dom är i starten av mobilanvändandet. Svenne läser upp överenskommelsen om hur vi deltar i projektet. Vi kom överens om att när vi skickar fax eller mail till dom, skall vi namnge alla som skall ta del av dem. På så vis blir det ingen enmansutredning. Bra.
Någon pratar om lunch. Jag hör ingenting för det hänger en jättesnitzel över huvudet. Vaknar upp, och vinglar dreglande till matsalen. Kyckling igen. Behöver ingen flygbiljett hem. Det har redan växt ut vingar och bönemattan ligger startklar.
Vi diskuterar att flytta utbildningen till hotellets konferenslokal, för där finns det AC(air condition). Gott och ha när det är över 40 grader. Kom överens om att det blir för dyrt, dessutom är det nog bättre att dom är på hemmaplan under utbildningen. Vi får väl svettas lite.
Monica och Lobe lämnar oss. Vi fortsätter mötet med BLLF:s verksamhetsplan. Vi har lite synpunkter som dom kan infoga i verksamhetsplanen och att det kommer med i årsberättelsen. Vi kollar stadgarna. Inget upplyftande, men funkar säkert där. Stadgarna är skrivna av regeringen, så man förstår varför man inte vill leva efter dom. Dom har egna stadgar som dom följer, men visar inte regeringen dom, för då kan dom inte bli registrerade som organisation. Ju mer man hör desto mer förstår man det korrupta systemet.
Mir berättar om en man som vill åka till Mecca. Man måste muta ett ental personer för att få utresetillstånd. Han är starkt religiös och emot allt vad mutor heter. Har försökt 5 gånger att komma iväg på laglig väg men misslyckats. Lucky him.
Mir deklarerar att han måste lämna oss senast halv fem. Det börjar bli tidsnöd. Vi drar budgeten för 1998. Nu har jag ett inlägg. Jo, det händer att jag pratar också, fast det är roligare att skriva. Enligt överenskommelsen är dom tvungna att skära i budgeten, annars tar Monica fram samurajen och det vill vi inte. Dom måste förstå att dom skall finansiera projektet själva efter år 2000.
Klockan är sexton och vi beslutar att bryta mötet för idag. Lobe och Monica tillbaka. Ser mer slitna ut än när dom gick. Det är ju lördag så vi bestämmer oss för att gå på restaurang. Lobe vet ett bra ställe.
Vi skall träffas kl. 19. Jaha, tänkte jag. Bäst att klä upp sig om man skall gå på ställe. Zahida, Monica, Ulla och Svenne åker med Zahidas bil. Lobe tycker att vi skall ta en Rickshaw. (Toc Toc). Sicket fordon. Trehjulig dieseldriven moped med husvagn på. Luktar illa och dånar som en DC-3:a. Trångt, svettigt och obekvämt. Ögonen rinner och näsan svider. Vet inte om det är avgaserna eller drivern. Kan vara jag som luktar också. Det kostar 20 pengar (4Kr). Skitbilligt, men det skall det vara med tanke på lukten.
Det ser inte inbjudande ut men Lobe har varit här förut, så det är nog bra.
Vi får ett bord nära utgången, frågade inte varför men det fanns 29 bättre bord längre in. Det kanske hade med säkerheten att göra. När vi fått in våra 7 up blir vi deporterade till slakteriet i källaren. Dom påstod att det var för att vi var en familj, men jag tror att det var för att dom inhemska inte beställde något. Dom bara tittade på våra tjejer. Zahida berättar att det kan bero på att många västerlänningar är där och handlar med droger. Fattar ingenting, varför åka så långt när det finns runt hörnet i Sverige. Gäsper är sur. Vill bli behandlad med respekt. Men Gäsper då, vi gör så gott vi kan.
Vi får in lite yoghurt. Oätligt. Så exotiskt, en liten salladsskål till 7 pers. Turbosen viner över skallen på os, så vi får hålla i salladen. Strömmen tar slut. Det är nog nu det handlas med droger. Jag såg ingenting men alla undrade vart salladen tog vägen. God. Strömmen betald, nu kommer varmrätten.
Två jätteparaboler fyllda med nån sölaröra som knappt täckte botten. Sicken skit. Jag tror Lobe blev besviken. Nä, tacka vet jag Pizza Hut.
Jag får säga som Lucky Lukes häst sa, när Lucky Luke frågade hur han fick på masken på kroken när dom skulle fiska. Som alla andra sa hästen, med lite avsmak.
Ja, så var det på den rekommenderade restaurangen.
Det var ingen höjdare precis men nu vet jag vart vi inte skall gå och äta. Lobe betalar 500 pengar för 7. Billigt och helt förståeligt. Han lämnar 2 i dricks. Jag vill ha 1000 för att inte tala om var stället ligger. Åkte jeep tillbaks till hotellet. Bekvämare och gratis.
KL. 21.00. Samlas en stund för att diskutera vad som hände under vårt möte idag. Svenne, Lobe och jag beställer kaffe till rummet. 45 minuter senare påminner Svenne om kaffet som inte kommit. Strömmen går igen. Detta påminner om England. Penningmätare i garderoben. Kaffet kommer. Tösera går och lägger sig. Vi sitter och spånar till 22.45. sen kör jag ut dom, för jag skall duscha, skriva dagbok och drömma om Pizza Hut. KLockan är 01.00. Åtta timmar till frukost, hoppas jag sover till 08.55. Gonatt.

1997-09-21
Vaknar 06.30. Hämtar tidningen. Duschar. Hungrig. Läser tidningen. Fem delar på söndagar. Äntligen 09.00. Frukost. Toast igen. Nu kommer Kramas.
Vi skall till Sunday Bazar. Lite trafik på vägen dit, så nu kan man passa på och se sig om.
Snacka om marknad. Fullständig kaos. Men en upplevelse. Köper en symaskin till frugan. Monica och Svenne köper också symaskiner. Ulla köper tesilar. (SÅ originellt). ¤ stycken till sina vänner. Förstår att dom inte är så många när dom får tesilar av plåt i present. Vännerna alltså.
Vi stannade en timma. Det räcker i värmen och folkvimlet.
Tillbaka till hotellet för strategimöte angående Lobes arbetsmapp. Vi kom överens om samma sak som vid frukostbordet. Det tog alltså 4 timmar att förstå. Det måste vara värmen.
Jag knackar på hos Lobe. Han har en sorts kjol på sig. Typisk Singaporiansk bekvämlighetsplagg, sa han. Jag tyckte det var ännu dummare än lakanen dom går omkring i härnere.
Lunch. Pepparstek, Vingarna krymper. Gäsper äter kyckling igen. Vilka skuldror. Tillbaka till Svennes rum, för att göra en lista på vad vi vill att BLLF skall skaffa fram angående deras rapporter. Ulla försöker lämna Svennes rum, det gick inte. Ulla, det går inte att låsa upp andras dörrar med din nyckel, och framförallt inte en olåst dörr. Hon ringer istället och beställer kaffe och pettisar.
33 minuter senare kommer kaffet. Alla verkar trötta efter 6 dagar här.
Varmt, skitigt, all smog, mycket besökande och framförallt mycket folk. Trodde jag hade sett allt folk när jag gjorde stenresan, men detta är hemskt.
Monica skall gå och skriva rapport. JaJa vi vet nog. Jetlag. Vi beslutar enhälligt att träffas hos Monica 18.40. för en DRINK, innan vi går till Pizza Hut. Ulla har också jetlag.
Lobe, Svenne och jag snackar lite om den stora morgondagen när utbildningen skall börja, lite om Pakistan, lite om Singapore. Oj vad klockan går, 18.45, håller på att missa en bjuden drink.
Väcker Ulla, hämtar glas, rusar till Monicas rum. Hon bjuder på Tullamore . Har säkert aldrig köpt Whiskey förut. Lobe dricker 7 up som en sann muslim. Monica har köpt en avskedspresent till mig, för jag lämnar landet i morgon. En gaffel fick jag. Jag förstod piken, så i kväll skall jag bara äta en middag. Tack Monica. Jag skall inte nämna till någon att du sov när du var vaken.
Vi ger oss iväg 19.05, för vi måste vara tillbaka 21.00 för då kommer Zahida och Mir. Våran ordinarie kypare var ledig, så vi får en reserv. Inte lika snabb och trevlig, men han duger.
Alla beställer Lasagne, för dom tror inte på Svenne och mig. Dom äter under stor tystnad. Skönt. Tydligen väldigt gott, inte en smula kvar. Fortfarande hungrig, men jag lovade att inte äta för mycket på grund av gaffeln.
20.30 bestämmer vi oss för att dra tillbaka mot hotellet.
På väg dit kommer Kramas körande. Stannar och frågar om vi vill bli körda. Ulla avböjer. Hon tycker säkert att det är bättre att vara genomsvett. Hon trivs i värmen. Puh.
Klocka blir 21.00 22.00 23.00 men ingen Zahida och Mir. Faen vad dom är bra på att meddela sig. Här är all tid otid.
Jag skall packa, upp tidigt, vara med på seminariet.
Släcker lampan, halv oxe. Det glömde jag, Svenn, du kan mer om Whiskey.

1997-09-22
Vaknar för tidigt igen. Frukost, lastar material som vi haft med från Sverige. Väskan blev lätt. Åker till Campus. Många var där i tid. Alla skriver in sig. Dessa personer är ju utvalda, så dom kan läsa och skriva. 70% analfabeter.
En kort presentation av deltagarna. Märks att dom inte är vana att tala inför folk. Även jag gör en presentation. Hörs nog ända till Karachi.
Sen är det bönemöte av 5 olika religioner. Där gick en timma. Förstår att en veckas utbildning tar två veckor.
Klockan närmar sig 13.00 och jag vill ha lite mat innan jag drar. Både kyckling och lamm. Hoppas det är sista gången.
Tolken frågar om jag kan hitta en man till henne i Sverige. Inga problem sa jag, vi har gott om Pakistanier. Hon ville ha en svensk. Det blir svårare. Tar farväl av alla. Kramar, handslag och andra konstigheter. Kramas levererar mig till flygplatsen. Nu vill Kramas kramas. Hej då Lahore. Checkar in. Inga bärare. Billigt. På planet, ny lunch. Ja, ni förstår. KYCKLING IGEN. Skaplig resa. Mycket flugor och mygg på planet. Såg ingen som hade fönstret öppet.
Landar i Karachi. Nu kommer bärarna igen. Köper den minst tjatiga. Han fixar allt. Vill ha 10 dollar. Får 500 rupies. Skönt att bli av med, för det går inte att växla in här hemma. Det kommer fram en ung kille och frågar om jag vet vad klockan är i USA, för han skulle ringa sin fru och ville inte väcka henne. Borde han veta som kom därifrån. Nåväl, jag drar till med 08.00. Står rätt nära telefonen så jag hör att det var nog inte rätt tid samt att jag får en grym blick.
På planet. Nu serveras det middag, samt öl. Ölen var ljummen och jäst. Jag får vänta till Abu Dabi på en riktig. Kyckling serverades för ovanlighetens skull. Det börjar bli tjatigt med kyckling. Landar, rusar till baren. En riktig ÖL. GOTT.

1997-09-23
På planet. Nu åker jag med Gulf air. Då skall det väl bli lite variation på maten. NÄHÄ. Hinner dom föda upp lika många som det går åt.
Mellanlandar i Bahrain. Träffar en Pakistanier som är bott i Chicago i 27 år. Han hatar Pakistan, sin hustru, sina barn, ja nästan hela världen. Har följe upp till London. Nu vet jag hur hans hustru ser ut, hur barnen beter sig. Bjuds hem till honom. När jag kommer till flygplatsen i Chicago skall jag fråga första bästa polis efter honom, så kör dom mig dit. Han hade nog rymligt samvete, men ganska kul kille.
Landar i London 20 minuter före avgång till Landvetter. Snabbt hejdå till Ameripaken. Rusar till gaten, på planet. Här går det undan. Ner i stolen, på med bälte och så iväg. Undrar om dom hann få med väskan. Äntligen lite europeisk mat. Jo, jag tackar, en liten sandwich och en kopp kaffe. Pålägg. Kyckling såklart. Landar i Sverige 10.00. Härligt, här fungerar ju det mesta. Trodde jag. Dom fick inte med väskan. Den kommer med 17-planet lät damen meddela. Bra. Då är det ingen fara för jag åker inte förrän 12.00 i morgon till Grekland.
Äntligen hemma. Klockan blir 17-18-19-20.00. Ingen väska. Ringer Landvetter och undrar var dom gjort av den. Det undrar dom också. Aha, nu ser jag säger hon, den kommer med 2-flyget istället. Bra. Då har jag den i morrn bitti. Jag sätter högsta prioritet på den så du har den senast 08.00. Bra, men ring mej när den kommit till Landvetter.
Hon ringer mitt i hustruförpliktelsen. Skit också men nu vet jag att väskan är på plats.

1997-09-24
Klockan blir 8-9-10.00. Var faen är väskan. Känner att hälsan tar stryk. Ringer igen. Får prata med samma dam som igår. Hon hittar inte väskan. Du behöver inte leta, den kom med 22.00 flyget. Jag vet, sa hon, men jag hittar den inte nu. Okey, sa hon, jag återkommer om tio minuter och meddelar hur det ligger till. Kopplar över till mobilen för jag skall köra frugan till jobbet.
11.00 ringer det någon från transporten på Landvetter och meddelar att dom hittat väskan. Den är i Oskarshamn utav alla ställen. Jaha. Då får jag den inte förrän jag åker till Grekland. Nä, tidigast 15.00.
Då är jag på väg till Stockholm.
Min laddare till mobilen ligger i väskan, så jag köpte en ny mobil och den skall dom faen i mej få ersätta. Jag hade alltså 1 timma på mig att packa, skaffa telefon och gå till bussen. Hade tur, bussen var försenad 10 minuter, så svetten hann torka.
Så här slutar Pakistanresan. Har varit mycket intressant och givande. Hoppas vi lyckas genomföra projektet, för det behövs verkligen.

Written by Börje Berg






Tillbaka upp